Av Agneta Roisko 2005

Dörrar

Jag möter människor och ser deras ansikten, slutna, rädda. Inneslutna, uteslutande. Vad är de rädda för? Jag borde veta, för jag är också rädd. Om vi kunde förstå att vi lever för att ha roligt och vara glada. Vi skulle leka mer, med varandra och med oss själva. Allt är så allvarligt och varför? Varför är det så viktigt att vara allvarlig? Varför räknas sorgen mer än glädjen?

Tre dörrar finns i mitt inre, de är alla stängda och låsta, men leder åt skilda håll. En leder till en väg jag har gått förut och vet att jag inte vill fortsätta på, det är vägen som alla andra går. Jag försökte följa den, men lusten försvann längsmed den.

Den andra vägen leder till fördärvet, det tror jag i varje fall, den är osäker och ogången. Den är mörk och irrar omkring i en steril ödemark. Kanske finns det något åtråvärt i slutet av den, men jag är långt ifrån säker på att jag skulle överleva länge nog för att få reda på vad.

Den tredje dörren, däremot, är den jag tänker öppna nu.

Nyckeln passar knappt i låset och vrids om med stort besvär, handtaget går trögt och när jag väl ska öppna dörren stretar den emot som ett levande väsen. Den vill inte bli öppnad, eller också ska det vara svårt för att göra prestationen mer värd. Det jag ser på andra sidan är till att börja med omöjligt att få någon rätsida på. Istället för en väg ser jag hundratals; smala, breda, raka, kurviga, asfaltbelagda, eller med finkornig sand.

Länge står jag och tvekar, jag måste välja en av dem, men det är svårt. Tänk om jag väljer fel, tänk om den jag tar leder till en återvändgränd, eller, än värre, utför ett stup? Till slut bestämmer jag mig för en av de lagom breda med svaga böjar och måttliga höjdskillnader, den meandrar sig mjukt genom ett grönskande landskap via ett underlag av smågrus. Jag tar ett djupt andetag och lämnar dörröppningen, som jag misstänkte slår dörren igen bakom mig och är sedan försvunnen.

Det är lätt att gå, jag är utvilad och glad över att ha bestämt mig. I början är jag fast övertygad om att jag snart kommer att träffa någon som kan råda mig vidare och kanske ge mig hjälp, men ingen dyker upp. Mörkret faller utan att jag träffat en levande varelse. Fortfarande hoppfull går jag på genom natten, stjärnorna gnistrar över mig som tusen möjligheter.

Framåt morgonen lägger jag mig och sover några timmar sedan jag druckit vatten i en källa, vattnet är gott. När jag vaknat och börjat gå igen möter jag en medelålders kvinna, jag frågar henne om hon tror jag är på rätt väg.

- Det vet väl inte jag! , svarar hon, med minsta möjliga artighet utan att övergå till ren fientlighet.

- Finns det någon annan som skulle kunna svara mig?

Till svar får jag bara ett fnys, jag fortsätter. Framåt eftermiddagen möter jag en yngre kvinna och ställer samma fråga till henne.

- Ja, det beror på vart du ska?

- Någonstans dit ingen varit förut.

- Åh, det blir svårt, på nästan alla vägar har någon redan gått. Det är lättare att gå på de breda vägarna, vet du.

- Ja, men jag klarade inte av det.

- Vad då, klarade inte av det? Du försökte väl inte tillräckligt.

- Jo, det tror jag. Jag blev sjuk av de vägarna.

- Struntprat, du kände väl efter för mycket, ingen kan bli sjuk av en väg.

- Vad gör du själv här i så fall?

- Äsch!

Jag går vidare, alltmer uppgiven, min första iver och övertygelse om att jag valt rätt smälter bort, till slut fortsätter jag bara av ren envishet. Gruset blir grövre, vassare och mer ojämnt under skosulor som blir allt tunnare. Uppförsbackarna blir brantare, kurvorna mer böjda tills det känns som jag går i sick sack utan att komma en meter framåt. Dagarna går, blir månader och år. Den sista uppförsbacken tar knäcken på mig, jag stannar och sätter mig, uttröttad intill dödens gräns. Jag vill inte mer, varken framåt eller bakåt, jag ska sitta här tills någonting eller ingenting händer.

Med ansiktet i händerna, för trött för att ens orka gråta, ser jag henne inte komma, jag vet att hon är där först när jag hör hennes röst.

- Du har väl inte gett upp redan?

Hon är gammal, uråldrig som berget, hennes ansikte är så fullt av rynkor att det inte finns en slät yta kvar men hennes ögon är blå som en hösthimmel i oktober.

Hon ser på mig med ett varmt leende fullt av en förtröstan som jag inte kan förstå.

- Jo, det är ingen mening med det här, jag kommer aldrig någonstans, det är ingen vits att försöka.

- Vart ville du komma?

- Till något nytt ställe där ingen annan varit.

- Åh, men det ligger alldeles bakom krönet där uppe.

Och hon pekar med ett krokigt finger mot backen, rakt upp i den blå himlen.

- Har du varit där?

- Jag kommer därifrån. Det är dags för mig att vända, men du är ung fortfarande, du kan fortsätta.

- Jag orkar inte längre, det har varit så tungt.

- Just därför ska du fortsätta, om det var lätt skulle alla göra det. Du har gått din egen väg, den väg som ingen annan än du kunde gå och där har du samlat erfarenheter som ingen annan än du skulle ha kunnat samla. Nu är det några få ynkliga meter kvar, inte ska du ge upp då?

- Men tänk om det bara är en backe till efter den här, en som är ännu brantare och ännu längre?

- Då går du uppför den också. Så länge du har krafter kvar, flicka lilla, är det din plikt att fortsätta. Din plikt mot dig själv, förstår du, inte mot någon annan eller något annat.

- Jag vet inte om jag orkar.

- Det är bara genom att försöka som du får veta det, så, sätt fart nu.

Märkligt nog får den gamla kvinnans entusiasm mig att uppbåda tillräckligt med energi för den sista biten upp till den sista backens krön, för det är verkligen den sista backen, det förstår jag när jag står på krönet.

Under mig breder en dalgång ut sig, dess sidor är bevuxna med ädellövskog uppblandad med björk, al, asp och enstaka barrträd. En bred älv rinner på dess botten, där fiskar hoppar i vattenytan. I luften flyger duvor och rovfåglar. En varg ylar långtbortifrån och en annan varg svarar. Ängar överrösta med blommor av alla färger och former ligger utspridda i gläntor i skogen.

Och, bäst av allt, vägen tar slut här, endast djurstigar leder vidare från krönet. Jag har kommit fram, allt det här är mitt, inte att äga, men att skriva om.